Början på något stort

Jag har burit på en rädsla, men jag vill inte att den tar över mitt liv längre. 
Jag har inte vågat visa vem jag är. 
För den jag är, den är det ingen som riktigt har känt, förutom den eller de som levt nära mig under en längre tid.

Men hur ska någon kunna känna mig om jag inte ens tillåtit mig själv att vara jag?

Att få så mycket ångest för de dåliga sidor man har och det i sin tur har gjort att man konstant burit på skuld och skam.
Att varje dag leva med ett mående som gått upp och ner, och trots det så har jag varenda nyårsafton tittat tillbaka på det skitår som varit med ett hopp för det nya året som väntat.

För fyra år sedan så blev mitt mående sämre och sämre.
Eftersom det hela tiden byggdes på med saker som hände, så kände jag en hopplöshet som bara blev djupare. 
Jag kände mig som en värdelös människa,
mamma,
dotter,
syster,
sambo,
kollega.
Vän?
Nej det har jag inga, för jag har inte lyckats behålla de relationerna. 
Och idag förstår jag varför det har varit så.

Till slut så tappade jag den masken jag omedvetet naturligt burit på genom livet.

Jag gick runt med känslan av att ingen ville ha mig nära. Jag var en tickande bomb som närsomhelst kunde explodera. Vilket jag gjorde, gång på gång. 
Jag var så rädd för att förlora allt jag hade, och det som gjorde mest ont var att jag riskerade att förlora det som betyder mest för mig, det enda jag då kämpade för,
mina barn.

När jag kände mig som mest ensam och sårbar. Det var då jag stod upp för mig själv på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Jag hade redan ställt in mig på det värsta. Så vad hade jag att förlora?
Jag kunde inte längre vara tyst och jag vägrade ge mig förrens jag blev hörd.
Denna gång på riktigt.

Allt kämpande har äntligen resulterat i att jag nu efter flera avslag står i kö för att få göra en utredning hos psykiatrin. Jag är så stolt över att jag ens orkat med allt som varit med tanke på vad det kostat mitt och min familjs mående.
Men alla bakslag har blivit min drivkraft och det har gjort att jag idag är ytterligare en bit längre fram i min egna resa. Vilket jag är enormt tacksam över. 
Mitt egna kämpande i systemet blev också ett tydligt kvitto på hur svårt det är för behövande människor att få rätt hjälp.

Jag fick en insikt som ledde till att jag började misstänka att jag har ADHD.
 När jag öppnade upp om det för de jag tyckte behövde veta om det där och då, så upplevde jag att det ofta pratades om andra orsaker eller personlighetssyndrom istället.

Som vanligt kände jag mig överdriven, missförstådd, fel och väldigt osäker på mig själv, fast jag var så säker.
Jag blev såklart frustrerad. Dessa frustrationer byggdes på och till slut fick jag utlopp för de, vilket visade sig på olika sätt. 
 Återigen ensam, med ångest och skam över hur jag reagerat.
Jag blev rädd för mig själv, jag trodde jag var ett monster.

Men i och med allt detta så kom insikt efter insikt som på löpande band.

Jag har haft svårigheter hela livet och det är inte förrens nu jag känner mig trygg nog att vara öppen med det till fullo. I höstas landade jag i att jag misstänker att jag har både ADHD och autism. Om det rör sig om NPF, personlighetssyndrom, både och, eller bara miljöpåverkan, det återstår att se.

Det viktiga för mig är att få det stöd och den hjälp jag faktiskt behöver oavsett vart det landar. Jag känner att hittils har det varken varit rätt eller tillräckligt anpassat för mig.

Jag mår fortfarande skit.
Jag är så trött fysiskt och psykiskt.
Skam är en fruktansvärd känsla.
Jag skäms över att jag måste samla energi för att göra det mest enkla man kan tänka sig. Men jag skäms också för att jag får energi av att skriva på det här sättet.

Jag önskar såklart att saker hade sett annorlunda ut, men vissa saker går inte att ändra på, hur mycket jag än hade velat och vill.

För att komma framåt och må bra på sikt så väljer jag att tro på att det finns en mening med allt som hänt,
det som händer,
och det som kommer att hända mig framöver.

Att jag tyvärr behövde gå igenom detta för att äntligen kunna börja acceptera mig själv.
Förhoppningsvis leder det också till att jag kan få de bästa förutsättningarna så att jag orkar leva det livet jag vill leva och bara vara jag.

För fram tills nu så har jag bara överlevt i en värld som inte varit anpassad för mig.

Jag är inte för mycket.

Jag ÄR mycket.